Varför en blogg?

Varför har man en blogg egentligen? Som en dagbok. Fast med lite mer narcissistiska inslag. Alla kan läsa det jag skriver. ALLA. I hela universum. För så viktig är ju jag. Jag, jag, jag. JAG. Jag vet inte om det skrämmer mig eller fascinerar mig. Troligtvis båda delar.

Själv läser jag knappast några bloggar. Vet inte hur folk har tid med det. Alltså folk med barn. Folk utan barn förstår jag inte hur de fyller upp sina ändlösa eoner av tid. (Skriver jag helt utan avundsjuka...) Minns att jag ställde mig frågan "Vad ska jag göra idag?" Och då menade jag inte vilken punkt på alla tusentals listor jag skulle försöka utföra, för att sedan (om man mot alla odds hann slutföra det man knappt hann påbörja), med en njutningsfull suck få dra ett streck över. Nej, mer med betydelsen; Jag som har all tid i världen att utvecklas, skaffa ett stimulerande intresse, umgås, sova eller bara sitta och titta rakt in i väggen vad ska jag ta mig för idag. En hel dag av outforskade möjligheter låg framför mig, men vad såg jag: tristess.

Så mycket tid som slösas bort av folk som inte har barn. Egentligen tycker jag att man skule kunna ta , ska vi säga, en så där sex timmar av alla som inte har barn och ge till en sönderstressad och uttröttad småbarnsförälder. Whoa! Vilken förändring!

Som sagt... Tid är något man ska vara rädd om och definitivt en bristvara i mitt liv. Den kan man inte sitta och blogga bort.