Död

Det är konstigt att det enda säkra här i världen, är så oerhört svårt att förhålla sig till. Från den allra första rörelsen i livmodern så finns det bara ett vi kan vara säkra på; vi kommer att dö. Vi kanske aldrig ens får uppleva mer än just det fisklika sprattlandet i det varma fostervattnet. Det är inte säkert att vi får uppleva den svindlande känslan av att för fösta gången cykla fort, fort. Kanske inte se våra barn växa upp. Ännu mindre få upptäcka att barnbarnet har gammelmormors ögon. Ändå lever vi som om döden är något hemskt som drabbar andra. Man säger "om jag dör...", inte "när jag dör".

Undrar om det går att förbereda sig? Blir det lättare om jag tränar mig i att tänka på hur det skulle kännas? Eller ska jag kanske fortsätta låtsas som om döden inte finns . Att den är ett abstrakt faktum som inte en naturlag.



Att leva nära döden kan i sina bättre stunder innebära att jag lever i nuet på ett sätt som jag aldrig kan annars. Nu är allt bra. Inte det där lite ångestfyllda konstaterandet jag brukar göra. Det där som innebär att; "njut nu då!" Njut allt vad du kan nu. Nu. NU. För om allt är så bra nu så måste det väl bli illa sedan? När det värsta så påtagligt väntar i nästa stund så behöver jag ju inte föreställa mig vad för hemskt som ska komma, det vet jag ju. En kort stund kan jag verkligen njuta av ögonblicket som är så vackert, lugnt och fyllt med förnimmelser. Alla sinnen är så skärpta att dofter, smaker och ljud tar upp en mycket större del av upplevelsen än vad det gör annars. Livet blir kristallklart och krispigt i de stunderna.



I de sämre stunderna känns det som om hjärtat ska sprängas i bröstet. Att all förtvivlan inte ryms i mig. Att just min varelse inte är skapt till att härbärgera all denna smärta och att jag kommer att förintas av sorg och outhärdlighet. I de stunderna är jag rädd att de kognitiva funktionerna i min hjärna uppfattar att jag inte orkar mer. Att de stänger av för gott.



Kan man vägra döden?