Död

Det är konstigt att det enda säkra här i världen, är så oerhört svårt att förhålla sig till. Från den allra första rörelsen i livmodern så finns det bara ett vi kan vara säkra på; vi kommer att dö. Vi kanske aldrig ens får uppleva mer än just det fisklika sprattlandet i det varma fostervattnet. Det är inte säkert att vi får uppleva den svindlande känslan av att för fösta gången cykla fort, fort. Kanske inte se våra barn växa upp. Ännu mindre få upptäcka att barnbarnet har gammelmormors ögon. Ändå lever vi som om döden är något hemskt som drabbar andra. Man säger "om jag dör...", inte "när jag dör".

Undrar om det går att förbereda sig? Blir det lättare om jag tränar mig i att tänka på hur det skulle kännas? Eller ska jag kanske fortsätta låtsas som om döden inte finns . Att den är ett abstrakt faktum som inte en naturlag.



Att leva nära döden kan i sina bättre stunder innebära att jag lever i nuet på ett sätt som jag aldrig kan annars. Nu är allt bra. Inte det där lite ångestfyllda konstaterandet jag brukar göra. Det där som innebär att; "njut nu då!" Njut allt vad du kan nu. Nu. NU. För om allt är så bra nu så måste det väl bli illa sedan? När det värsta så påtagligt väntar i nästa stund så behöver jag ju inte föreställa mig vad för hemskt som ska komma, det vet jag ju. En kort stund kan jag verkligen njuta av ögonblicket som är så vackert, lugnt och fyllt med förnimmelser. Alla sinnen är så skärpta att dofter, smaker och ljud tar upp en mycket större del av upplevelsen än vad det gör annars. Livet blir kristallklart och krispigt i de stunderna.



I de sämre stunderna känns det som om hjärtat ska sprängas i bröstet. Att all förtvivlan inte ryms i mig. Att just min varelse inte är skapt till att härbärgera all denna smärta och att jag kommer att förintas av sorg och outhärdlighet. I de stunderna är jag rädd att de kognitiva funktionerna i min hjärna uppfattar att jag inte orkar mer. Att de stänger av för gott.



Kan man vägra döden?

Varför en blogg?

Varför har man en blogg egentligen? Som en dagbok. Fast med lite mer narcissistiska inslag. Alla kan läsa det jag skriver. ALLA. I hela universum. För så viktig är ju jag. Jag, jag, jag. JAG. Jag vet inte om det skrämmer mig eller fascinerar mig. Troligtvis båda delar.

Själv läser jag knappast några bloggar. Vet inte hur folk har tid med det. Alltså folk med barn. Folk utan barn förstår jag inte hur de fyller upp sina ändlösa eoner av tid. (Skriver jag helt utan avundsjuka...) Minns att jag ställde mig frågan "Vad ska jag göra idag?" Och då menade jag inte vilken punkt på alla tusentals listor jag skulle försöka utföra, för att sedan (om man mot alla odds hann slutföra det man knappt hann påbörja), med en njutningsfull suck få dra ett streck över. Nej, mer med betydelsen; Jag som har all tid i världen att utvecklas, skaffa ett stimulerande intresse, umgås, sova eller bara sitta och titta rakt in i väggen vad ska jag ta mig för idag. En hel dag av outforskade möjligheter låg framför mig, men vad såg jag: tristess.

Så mycket tid som slösas bort av folk som inte har barn. Egentligen tycker jag att man skule kunna ta , ska vi säga, en så där sex timmar av alla som inte har barn och ge till en sönderstressad och uttröttad småbarnsförälder. Whoa! Vilken förändring!

Som sagt... Tid är något man ska vara rädd om och definitivt en bristvara i mitt liv. Den kan man inte sitta och blogga bort.