Rädsla

Det är så svårt att inte vara rädd. Jag är ju så van att vara det att jag inte ens märker att jag är det. Det finns ju så oerhört mycket att vara rädd för. Att inte kunna älska. Att mina barn ska växa upp till olyckliga, bittra människor. Att jag inte hinner göra det jag vill här i livet. Att jag aldrig kommer på vad det är jag vill göra med mitt liv. Rädd för att alltid förbli rädd...
Så nu har jag satt mig själv i träningsläger. Jag ska göra allt sådant jag är rädd för. Jag ska börja med att byta jobb. För det är SÅ läskigt att jag får ont i magen bara av att tänka på det. Det ilar i ryggraden när jag skriver ner orden. Jobbet är så tryggt och invant, som en enda stor snuttefilt. Där vet dom ju att jag är både "duktig, pigg och engagerad". De har haft den bilden så länge av mig att de nog inte skulle märka om jag slutade upp med att vara just det, så jävla duktig och tillmötesgående alltså.
Sen ska jag bjuda hem människor jag bara är bekant med. DET tycker jag också är så grymt pirrigt. Fast inte när jag sätter mig ner och tänker på det. För med hjärnan vet jag ju att inget hemskt kan hända. Men mina känslor skriker VARNING med stora röda, blinkande bokstäver. VARNING för att bli bedömd och inte duga. Att bli avvisad. Att de bara ska se det avskavda och slitna i mitt hem, inte det vackra och ljusa. Kanske är jag rädd för att se det som betyder mest för mig, genom någon okänd människas ögon och få syn på något som jag inte visste fanns där. Något fult och smutsigt. Och märka att jag sedan bara kan se det fula och smutsiga, hur mycket jag än försöker titta med mina egna ögon.

Jag ska varje vecka (Ja, för varje dag blir för stort och svårt för mig), möta något jag är rädd för. Se det rakt in i ansiktet, kallsvettig och med kroppen darrande. Våga både möta och stå kvar. Känna känslan av skräck och stå emot reflexerna till flykt. För om jag inte gör det blir jag mer och mer förkrympt, tills jag blir ett svagt och ynkligt eko av det som jag vill vara. Av det som jag tror finns inom mig men som jag inte stått upp för. Förr än nu.

Död

Det är konstigt att det enda säkra här i världen, är så oerhört svårt att förhålla sig till. Från den allra första rörelsen i livmodern så finns det bara ett vi kan vara säkra på; vi kommer att dö. Vi kanske aldrig ens får uppleva mer än just det fisklika sprattlandet i det varma fostervattnet. Det är inte säkert att vi får uppleva den svindlande känslan av att för fösta gången cykla fort, fort. Kanske inte se våra barn växa upp. Ännu mindre få upptäcka att barnbarnet har gammelmormors ögon. Ändå lever vi som om döden är något hemskt som drabbar andra. Man säger "om jag dör...", inte "när jag dör".

Undrar om det går att förbereda sig? Blir det lättare om jag tränar mig i att tänka på hur det skulle kännas? Eller ska jag kanske fortsätta låtsas som om döden inte finns . Att den är ett abstrakt faktum som inte en naturlag.



Att leva nära döden kan i sina bättre stunder innebära att jag lever i nuet på ett sätt som jag aldrig kan annars. Nu är allt bra. Inte det där lite ångestfyllda konstaterandet jag brukar göra. Det där som innebär att; "njut nu då!" Njut allt vad du kan nu. Nu. NU. För om allt är så bra nu så måste det väl bli illa sedan? När det värsta så påtagligt väntar i nästa stund så behöver jag ju inte föreställa mig vad för hemskt som ska komma, det vet jag ju. En kort stund kan jag verkligen njuta av ögonblicket som är så vackert, lugnt och fyllt med förnimmelser. Alla sinnen är så skärpta att dofter, smaker och ljud tar upp en mycket större del av upplevelsen än vad det gör annars. Livet blir kristallklart och krispigt i de stunderna.



I de sämre stunderna känns det som om hjärtat ska sprängas i bröstet. Att all förtvivlan inte ryms i mig. Att just min varelse inte är skapt till att härbärgera all denna smärta och att jag kommer att förintas av sorg och outhärdlighet. I de stunderna är jag rädd att de kognitiva funktionerna i min hjärna uppfattar att jag inte orkar mer. Att de stänger av för gott.



Kan man vägra döden?

Varför en blogg?

Varför har man en blogg egentligen? Som en dagbok. Fast med lite mer narcissistiska inslag. Alla kan läsa det jag skriver. ALLA. I hela universum. För så viktig är ju jag. Jag, jag, jag. JAG. Jag vet inte om det skrämmer mig eller fascinerar mig. Troligtvis båda delar.

Själv läser jag knappast några bloggar. Vet inte hur folk har tid med det. Alltså folk med barn. Folk utan barn förstår jag inte hur de fyller upp sina ändlösa eoner av tid. (Skriver jag helt utan avundsjuka...) Minns att jag ställde mig frågan "Vad ska jag göra idag?" Och då menade jag inte vilken punkt på alla tusentals listor jag skulle försöka utföra, för att sedan (om man mot alla odds hann slutföra det man knappt hann påbörja), med en njutningsfull suck få dra ett streck över. Nej, mer med betydelsen; Jag som har all tid i världen att utvecklas, skaffa ett stimulerande intresse, umgås, sova eller bara sitta och titta rakt in i väggen vad ska jag ta mig för idag. En hel dag av outforskade möjligheter låg framför mig, men vad såg jag: tristess.

Så mycket tid som slösas bort av folk som inte har barn. Egentligen tycker jag att man skule kunna ta , ska vi säga, en så där sex timmar av alla som inte har barn och ge till en sönderstressad och uttröttad småbarnsförälder. Whoa! Vilken förändring!

Som sagt... Tid är något man ska vara rädd om och definitivt en bristvara i mitt liv. Den kan man inte sitta och blogga bort.